Jag glömde ju...
Jag glömde ju förresten helt bort att säga att det kändes helt underbart att vara själv i storforsen. Tyvärr får jag inte in fotona på min dator. Inte bra! Jag var helt ensam där och det var så mysigt att knastra omkring helt själv. När jag kom fram till själva forsen såg jag en stenplatå nedanför timringen, alldeles vid själva forsen och tänkte att det skulle vara jäkligt coolt om jag kunde ta mig ner dit. Och då ser jag att det ligger en stor sten en meter ner, alldeles lagom att kliva ner på. Så jag gjorde det! Men det kändes jäkligt spännande. I min fantasi kom jag inte tillbaka upp igen, på grund av min ovighet, eller att vattnet började stiga och att jag sköljdes med, att jag halkade på stenen jag skulle kliva upp på (den var faktiskt jäkligt isig) och typ bröt något. Men allt gick bra och vilken adrenalinkick jag fick. Händerna skakade när jag kom upp igen. Ska nog inte göra det fler gånger, det fanns ju trots allt ingen som kunde rädda mig om jag hade kraschat. Sen missbedömde jag nog höjden för stod jag raklång mot timringen var den mycket högre än mig så det var nog två meter ner eller så... Jag hade också en liten stalkerfeeling där ett tag, att någon följde efter mig (Mattias, låt mig inte se fler skräckfilmer på ett tag, tack!) och ryckte till för mina egna ljud. Hahaha. :D men när jag väl kom upp till parkeringen igen såg jag att det faktiskt stod en bil där, så jag gick och låste in mig i bilen och for direkt. Haha vilken fantasi jag har! Sen sjöng och skränade jag hela vägen hem. Häärligt! Tur bara att ingen behövde lyssna. Just det, maten!
Här kommer ett foto från storforsen i juni i år. Här hoppade jag, Mattias och Jon förra sommaren, men lite längre bort, i döda fallet.
Krams /H
