Prommis
Kors i taket och korv i ögat. Jag gick inte bara ut. Jag gick också! Det var en chock att känna sig sugen på att röra lite på sig. Som att min hjärna och kropp faktiskt samarbetade för en gångs skull. Och inte nog med att jag gick ut och gick. Jag sprang också! Det var en ännu större chock. Jag var dock efter 100 meter tvungen att sätta mig på huk för att få luft, men i alla fall. Jag gick lite kringelkrokar, in i skogen och bara andades. Jubel, jubel. Sedan skrämde jag halvt ihjäl kaninerna när jag smög mig på dem (läs: gick fram och sa hejade med hög röst) och gosade med dem ett tag. Dom är hårlösande just nu och det är lätt att få in irriterande mängder in i näsan men det var mysigt. Nu ska jag upp på byn med mamma och inhandla goda grejer att grilla. Mys.
Nu måste jag sticka!
Pussa /H
